bgg

Alla låtar i den förbannade melodifestivalen är så jävla likadana och "disciga". Turligt nog har jag kommit på en lösning på problemet Så nu sitter jag här med en lite butter min, tittar på melodifestivalen men med den lilla korrigeringen att jag har Ebba Grön brutalt högt skrålandes i öronen.

Är jag ett geni eller är jag ett geni? Jag är en pervers politiker!

Nitram

För att fortsätta på samma, otroligt mogna tema, som min kollega så bjuder jag härmed omvärlden på denna fina bild.
Vem bakdelen tillhör tänker jag dock inte avslöja, men den tillhör någon person som var hos Mattias Qvist i lördags.

/Smaken är som baken - delad

I protest mot att ingen annan bloggägare orkar skriva något tänker jag bara för sakens skull skriva "Röv" tio gånger baklänges:

• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR

Hur detta nu ska bidra till mer febrilt skrivande är ännu oklart, men jag är övertygad om att det kommer hjälpa. Kan inte alla som också tycker att de andra pellejönsarna också ska bidra till bloggen skriva Röv i en kommentar? Inte bara för att visa sitt medlidande utan även för att det skulle se så brutalt roligt ut. Gör det  nu!

Adieu!

/Msastislav Rostropovitj

När man var yngre var man svag.....psykiskt.

När jag var liten var jag som så många andra barnsligt förtjust i Happy Meal, inte nog med att man fick äta något flottigt, man fick även en leksak att underhålla sig med. Inte illa pinkat!

Problemet var bara att mitt psyke var så pass svagt att när jag fick höra att man under en period fick en leksaksbil i sin Happy Meal och att alla andra redan hade fått sina bilar var man ju inte sen att tvinga sin ömma moder till McDonald's för att själv få sig en bil.

Inte nog med det. Det fanns även fyra olika bilmodeller att samla. Ett fiffigt affärsknep som tvingade alla barnfamiljer att gå dit minst en gång i veckan.

Så kom vi fram till kassan och jag stod, lite lagom snorig, och tittade förvantsfullt på den extrarbetande kassörskan (som förmodligen gick samhälle, de jobbar ju där allihop) som snart skulle ge mig min bil. Men den onda jäveln säger bara att bilarna var slut! Vilket jävla skämt! "GE MIG MIN BIL DIN DUMMA JÄVEL!" skulle jag ha tänkt idag, men så begåvad var jag inte då.

McDonald's var tursamt nog så sexistiska att de hade ett leksaksalternativ för flickorna också.

Glad i hågen hade jag anlänt till McDonald's helt säker på att jag snart skulle bli lika socialt accepterad som de andra på dagis, men nu stod jag där helt hjälplös när kassörskan böjde sig ner under disken och plockade fram vad jag skulle leka med under måltiden.

Jag fick en Betty Spaghetty-docka. Ett sånt nederlag! Jävla McDonald's!

Om man ska tala lite i bilder en stund så skulle jag å det grövsta vilja påstå att på den mörka sidan av gatan finns alla saker som jag inte alls tycker om och stör mig nåt så in i helvete på.

Jag börjar med en sak som inte är jättevanlig men som ändå sker. Som alla vet så är det bara idioter som bloggar, och oftast inte om alls lika viktiga saker som jag. En hemsk sak som förekommer är då att man låter ett ord, ett påhittat sådant, representera en känsla. Det är förstås helt okej om man skriver "Gaaah!". Men in det scenariot man skriver "Yummie! Vilken as god pasta sallad" borde man inse hur värdelös man är och göra nåt åt sig själv så att andra ska kunna stå ut.

Den irriterarande meningen får mig att tänka på det jag absolut hatar mest i hela världen; särskrivningar! Hur kommer det sig att man kan vara så rädd för långa ord att man måste dela upp dessa i flera, något mindre, ord? Kan man inte, i ett ögonblick av osäkerhet, bara försöka att i en mening skriva så få ord som möjligt.

Till exempel om jag ska skriva meningen "mina pokémonkort är mitt ljus i livet" och är en typisk särskrivare så skulle jag ju skriva "mina pokémon kort är mitt ljus i livet".  Den första meningen innehåller då sju ord istället för den andra meningens åtta. Då är ju den första rätt.  Och risken att man gör för få ord och skriver "minapokémonkort är mittljus i livet"  är ju minimal eftersom man då är helt jävla dum i huvudet!

Det finns mer saker jag inte tycker om, men skrev jag alla de skulle ingen orka läsa och många skulle nog bli rätt arga så jag lugnar mig för idag.

Adieu!
 //Captain Fury with a stain of blood at the hat!

Helgmorgnar är bäst, man kan bara ligga i sängen med halvöppen mun med lite dregel som rinner och det är ingen som gnäller på en. Förutsatt att man inte bor i mitt hus.

Igår vaknade jag obönhörligt tidigt av att de små snorbarnen som bor ovanpå sprang fram och tillbaka i lägenheten och gallskrek, och det var inte bara de vanliga två små liven som bor där. De hade kallat in förstärkning för att helt klart garantera att min skönhetssömn skulle totalförstöras.

Den här morgonen blev inte bättre. Visserligen var det ingen som sprang runt och skrek men av någon anledning kunde jag ändå inte sova. För att inte bli ett kolli slog jag således på TVn och hamnade på något barn-tävlingprogram, ett skånskt sådant!

Det var, ta mig fan, inte klokt! Ett gäng vidriga barn i en vidrig studio med en vidirg programledare i randiga byxor som när som helst kunde börja skrika och sjunga, varpå hela publiken hängde med. Nästan som livets ord.

Argast blev jag dock när jag såg att det var på SVT. Vad jag hade framför mig var alltså ett statligt finansierat bevis på att skåningar inte är kloka. Och ändå agerar ingen mot det växande hotet. Fy, makthavare!

Jag känner att mina arga gamla takter börja komma tillbaka. Frågan är om det är positivt eller inte.

//Martin - kan skylla sina kosmetiska brister på grannbarnen!

Jag vill i detta inlägg försvara mig efter påhoppet av Martin Rost i tidigare inlägg.

Till att börja med så kan jag konstatera att Martin Brost har fått allt om bakfoten (någon som är chockad?). Jag gjorde nämligen klart att jag kunde gå med på att det hette Laser Game och inte Laserdome. Det var väl egentligen det som var kärnan i diskussionen, alltså att själva aktiviteten hade ett NAMN och inte att jag kallade det just laserdome? Herr Rost hävdade nämligen bestämt att man bara sa att man skulle till Cybertown och så förstod hela världen vad man skulle göra där. Jag ifrågasätte då honom och påpekade att om någon utländsk person, som en skåning, skulle komma till hufvudstaden på besök så är det ju långt ifrån säkert att denne vet vad man sysslar med på Cybertown och att man då var tvungen att säga vad fan man skulle göra där. Den alltid lika envisa Martin vägrade dock gå med på att "spelet" hade ett namn. Men komiskt nog så var det han själv som berättade för omvärlden att man spelar laser game eller som vi säger på svenska, laserspel, på Cybertown. 

Trevligt dock att Martin nu erkänt hur fel han faktiskt hade, och jag hoppas att han är man nog att erkänna att jag faktiskt hade rätt redan från början då jag inte sa emot det minsta när någon kom med förslaget att det kanske heter laser game.

/Josefine

Idag satt ca 75% av den här bloggens ägare i skolcafeterian och klagade, sin vana trogen, på de skyhöga priserna. Josefine, som till skillnad från mig och Malte har något som kallas socialt behov frågade om vi inte ville spela Laserdome i helgen.

Jag, som ständigt måste tillrättavisa folk, sade att Cybertown är väl bättre varpå Josefine svarar att hon menade att vi skulle gå till Cybertown men spela Laserdome. Hon menade alltså att aktiviteten som utförs på Cybertown heter Laserdome. Jag och Mattias vägrade hålla med och menade att Cybertown och laserdome är olika ställen och att aktiviteten inte nödvändigtvis har något namn utan att om någon säger "Vi ska till Cybertown/Laserdome" så förstår man vad de ska göra där.  Josefine gav sig dock inte utan fortsatte hävda att aktivitens namn är Laserdome, dessutom fick hon medhåll från några typer som går samhälle (så det var väl ingen vidare hjälp). Stämningen var spänd och handgripligheterna hängde i luften.

Kort därefter berättade jag om grälet för Niklas och medgav att det på sin höjd kunde heta "Laser Game". Det kan han intyga. Han kan också intyga att jag vägrar ge mig i sådana här saker och har ett sjukt behov av att ha rätt. Därför har jag nu kollat på Cybertowns hemsida där det med stora bokstäver står "Laser Game Arena".

Summan av kardemumman är alltså att Josefine har haft fel och borde lära sig att inte lyssna på folk som går samhälle eftersom man kan utgå ifrån att de har fel.

Detta var trivialt, så för att skapa balans: Befria Tibet!

//Martin -  För dagen allierad med Malte

... Som aldrig förstått. Nu är det dock inte som i Imperiets "Jag är en idiot" att jag aldrig att förstått "att förråda en vän är det värsta av brott"

Det jag inte har förstått är något så pinsamt så jag skulle kunna dö. Nästan som när von Essen kissar på sig var och varannan dag.

Under min livstid har jag sett alla sällskapsresanfilmer ungefär en miljon gånger. Jag kan alla repliker utantill och plågar ständigt min omgivning med dessa. Dock var det ett skämt som jag inte förstod förrän några veckor sen. Det är i snowroller när Stickan går och limmar på Lotta och spännena på hans pjäxor fastnar i varandra varpå Lotta säger (något sluddrigt) : Ska inte de där spännena vara på utsidan?

Jag har aldrig förstått det roliga. Jag har tyckt att det är klart som fan att spännena är på utsidan, på insidan är ju fötterna. Döm av min lycka när jag kom på att han har ju satt pjäxorna på fel fot och det är därför de fastnar i varandra!

Som sagt.. Jag är en idiot.

Nu har jag sträcklyssnat igenom hela Pink Floyds Dark side of the moon och kan konstatera att jag känner mig mer eller mindre hjärntvättad

För att återigen göra som Josefine ska jag sluta med ett citat. Även denna gång från Itzhaks julevangelium.

"Hoppet är det sista som lämnar människan, om man inte är ful och överviktig. Då är det oskulden"


//martin - ordförande i föreningen mot majuskler!