bgg

Dagen började med att jag och Mattias slöt upp framför våra respektive datorer och började spränga varandra i dataspelens vackra värld. Vi bestämde sen att vi inte kund e sitta och avra supernördar hela dagen och att Mattias således skulle röra sig in mot den kungliga hufvudstaden.

Det gjorde han och vi började känna oss brutalt hungriga så vi gick och köpte mat. I affären kom vi också på den smarta idén att vi skulle äta en hel fruktansvärd mängd chokladpudding. Så efter lunch drog vi igång några sköna Bert-avsnitt och började vräka i oss. Även om vi hade ätigt en redig lunch precis innan vi satte tänderna i chokladpuddingen så gjorde den bukstinnhet som snabbt infann sig att jag tror ännu mindre på Mattias utsaga om att han ska ha smällt i sig 16 portioner själv.

Vi begav oss sedan till Huddinge, för ett snabbt stopp innan vi åkte vidare till Fruängen där det var brutal-rea på massa musiksaker. På vägen gick allt som vanligt helt emot oss vilket gjorde att vi kom dit kl 18.00, vilket i sig gjorde att vi fick köa i 2 å en halv timme i spöregnet. Det var roligt, speciellt eftersom jag, när jag kom in endast köpte två paket strängar.

Det var Alles

Mr. Roovers

För att följa herr Pite-Paltes exempel ska jag också blanda in lite simpsons-nostalgi i bloggandet. Men jag gör det självklart på ett djupare plan än alla andra.

När Homer råkar ramla ner i en grav så kommer Bart och häller jord på honom för att det  är så fruktansvärt kul att hälla jord på folk. När Homer sen ligger på sjukhuset utspelar sig följande dialog mellan Homer och Dr. Hibbert

Dr. Hibbert: Homer, you have a mild back sprain. And you also ingested a dangerous quantity of grave dirt
Homer: Well, you're always telling me I should eat more dirt
Dr. Hibbert: Not dirt! V egetables!
Homer: Which grow in what..?

Det här visar ju bara att alla som synes vara dummare än golvplankor kanske inte är så dumma. De kanske bara tänker ett steg längre eller på ett annat sätt. Eller så är de från Blekinge.

Mr. Roovers

Ja, jag känner mig som en tallrik gröt, eller en betongvägg, eller en dammtuss. Nu ororar ni er säkert allihop och tänker: "Oj, den här gynnaren är minsann psykist sjuk" det är jag inte. Stilla er oro! Allt beror bara på att jag måste göra ett fruktansvärt uslet tråkigt religionsarbete men för att min hjärna ska få vandra iväg från det en sekund så börjar jag tänka på annat smart. Smart som i att jag är en tallrik gröt. UTAN SYLT!

Imorgon ska jag äta ett kilo tapetklister eller byta namn till Jean. Inte bestämt mig än men det är skönt att vara ledig på måndagar så man har lite extra tid att göra viktiga saker.

På tisdag ska jag inte göra något viktigt, förutom att ha uppspelning på dramat. Om det nu är viktigt, alla är så usla och den vidriga kvinnan Ronka kommer bara att förstöra mitt annars så fina morgonhumör.

På onsdag ska jag nog inte heller göra så mycket viktigt, inte torsdag heller.

På fredag däremot är det bal. Då ska jag ta på mig kostymen och gå och vara odräglig i den, ser jag fram emot.

På lördag är det East! Nu är jag visserliggen, likt en snuskig fästing, bortplockad ur artistskaran, det medför ju att kvaliteten på the overall-performance sjunker med ca 50%. Nej, nu ska jag sluta vara så fruktansvärt självgod, det finns ju så många som irriterar sig på det, men å andra sidan kan ja ju irritera mig på deras fruktansvärda mindervärdeskomplex så jag vill dö men det är en annan femma. Hur som, 30-40% är det nog. Det är jag övertygad om!

Lena Pling Plong, bara sjutton år!

Mr. Roovers

Ibland känner man sig lite sur, ganska sur, men ska ändå försöka göra något bra. Det beror på att man är just bra. Kruxet ligger då i att man inte kan kontrollera sin omgivning som inte har någon som helst förståelse för ens hjärnas otroliga paltkoma (ja, jag brukar pressa in palt i näsan) och bara springer runt och gör underliga saker.

Det får mig att tänka på Bert, jag tänker ofta på Bert. När Bert har fått reda på att han ska få glasögon är han självklart sur för att han kommer bli en brillis, men han har ändå tagit sig samman och gått med sina föräldrar till pappa Fredriks affär för att kolla ut ett par moderna glas. Hans pappa blir då till ett barn i en godisaffär korsbefruktat med en grävling i en centrifug och tar fram de löjligaste glas han kan hitta, sätter de på sin son, tittar lite roat på honom och säger skrockandes: "Hohoho, Carl Bildt!."

Så kan det kännas ibland, man blir så matt så att man kan lika gärna bara lägga sig på hallmattan och tugga på fransarna.

Innan någon nu tror att jag har drabbats av någon allvarlig depression så ska jag bra klargöra att så är inte fallet. Jag kom bara på att fenomenet förekommer ibland och att jag ville skriva om det.

Eder Tillgvine,

Mr. Roovers

..Som jag går till ibland.  Så sjöng Christer Björkman, fast vi alla är nog övertygade om att det itne är flickor han går till  första hand. Hur som, det var absolut inte det jag tänkte skriva om.

Jag tänkte skriva om att det finns en flicka, en flicka som ingen står ut med. Kanske någon någonstans i världen men jag har i alla fall inte hittat någon sådan ännu. Hon är allt som man inte vill att en flicka ska vara, och dessutom skrattar hon vansinnigt högt (ofta så hon viker sig dubbel) åt sina egna skämt medan resten av personerna i rummet ser på med största förvåning i ögonen. Tycker hon verkligen att hon är rolig?

Hon är så oerhört tråkig så att det känns som att man är på väg ner i graven bara man ser henne men hon kan inte på något sätt förstå att hon är en på tok för stor portion för gemene man så att alla bara blir fruktansvärt irriterade på henne! Och fan, inte nog med det: HON KAN INTE ENS UTTALA SITT EGET NAMN ORDENTLIGT!

Nog om henne, nu till något helt annat.

Vem fan uppfann klarinetten? Det har aldrig någonsin funnits ett mer ologiskt instrument. Vad är vitsen med att ha olika grepp i olika oktaver och dessutom ha ihåliga klaffar, det är bara som en liten ring som sitter runt lufthålet. Varför kunde man inte sätta dit solida klaffar så att det är okej att missa några millimeter med sina svetiiga prinskorvsfingrar utan att det påverkar tonen ett dyft! FÖRBANNELSE!

Imorgon ska jag repa med efteterna (Ja, det blir F om man läspar (Läfpar)) inför East Festival... tror jag. Jag får vara med på en hel låt! Förra året spelade jag fem (-ish) låtar av otroligt sviktande kvalitet så i år får jag nöja mig med en. Desto roligare får jag sola likt en Charlie Parker på rohypnol, och eventuellt någon ledsjukdom som gör att jag inte kan röra fingrarna lika snabbt. Den 30e maj på Mååååsssen i Skogås, eastfestival.se

Sist men inte minst, mitt förra inlägg, som tycks vara skrivet för en kort stund sen skrev jag i förra veckan men lyckades inte publicera förrän nu, därav de täta intervallen mellan de två senaste inläggen.

Yours Sincerely,

Mr. Roovers

Jag har kramp i huvudet. Det är som att hjärnan inte orkar göra någonting. Eller som man har myntat i världens bästa bok att man ibland kan lida av otäcka dagdrömmar. Som när hjärnan ploppar ut ur örat och det blir så svårt att tänka ut hur man ska få tillbaks den.

Jag har även kramp i magen och i benen. Jag är hungrig som en stenåldersmänniska måste ha varit efter att den sista mammuten dog ut och jag har nyligen samlat mina sista krafter för att gå till kylen och inventera. Den var som vanligt inte fylld med något bra så jag måste bege mig till affären, men som sagt så är ju mina krafter slut. Vad ska man göra? Ingen vet!

För att stilla era nyfikna lustar så ska jag, vilken dag som helst skriva ett inlägg med någon sorts mening, substans! Jag har funderat på vad det ska handla om mlänge men jag måste vara i rätt sinnesstämning för att kunna använda min syrligaste ton och framföra budskapet i rätt anda. Där har vi nåt att se fram emot.

Igår bytte jag glödlampa i min sänglampa.

Förra helgen mördade jag en trappa!

Mr Roovers

Dagen till ära är jag smått melankolisk. Vet inte riktigt varför. Kan det bero på att istället för en krispig surround-inramning till fotbollsmatchen som pågår på min TV så hörs bara ett högfrekvent ljud? Kan det vara för att prinsen av Dubai har visat sin bakdel under dagen? kan det bero på att jag är transvestit...I alla fall en gnutta metrosexuell? Eller kan det månne vara så att så fort jag försöker vara lite kreativ kommer någon och ber mig sänka..."Tänk på grannarna, pojkvasker" ....och samtidigt passar på att förbanna min kroppsform.

För en herrans lång tid sen skrev jag om när jag som litet barn kom till McDonald's för att få mig en fin bil i mitt Happy Meal men nederlagets ständiga tombola gjorde att jag istället fick en Betty Spaghetty-docka. Jävla osis tänker man direkt.

Men faktum var att jag faktiskt hade väldigt roligt med min Betty Spaghetty. Hon hade inte bara ett par retro rullskridskor på "blana" utan även fruktansvärt många överrörliga leder och jag kunde roa mig i timmar med att sätta Betty i roliga positioner. Hur många positioner kan en leksaksbil ha?

För att i övrigt summer ungefär allt så har jag fruktansvärt tråkigt. Inga vänner, ingen trädgård att leka i, inte ens en Betty Spaghetty! Tur att man har Spotify så man kan rensa hjärnan med lite Philip Glass!

Apropå Glass så är jag sugen på sorbet men på tok för lat för att masa mig till affären, över gatan. Varför kan inte jag ha blivit en friluftsmänniska som gärna vill gå ut och gå, med ryggsäck alltså!

Mr. Roovers!

MItt inlägg kommer, sin titel till trots, inte att handla om hur man bäst gör bort sig offentligt. Den kommer istället behandla det omåttligt intressanta ämnet Subkulturer och dess anhängares samspel med de lokala miljöerna i kollektivtrafiken.

Tanken slog mig idag när jag satt på 742an mot Huddinge C då det plötsligt klev på en bleksvart varelse. Nu förstår jag att ni kliar febrilt i era huvuden och frågar er hur svart kan vara blekt, men det är faktiskt möjligt för vissa. De har så mycket svarta kläder, accessoarer och färger i övrigt att den lilla hud man kan skåda framstår som vit som krit.

Min första tanke var förstås som alltid "Men för helvete.... och så vidare..." men sen slog mig tanken att den där personen kunde mycket väl få vara, fast den passade absolut inte in där. Jag kom då på den snygga affärsidén att man borde bygga om bussarna så att de passar alla. Den som såna som hon jag såg får åka på kan ju vara en källare där man kan dricka blod.

Så om något storföretag, i första hand busstillverkare, bara kontaktar mig så kan vi säkert göra upp om ett licensavtal.

Mr. Roovers - allmän pseudonym

Jag tycker inte om när folk säger bangolf. Minigolf heter det!

Hej då!

När jag åkte pendeltåget hem för en liten stund sedan förbryllades jag av den enorma mängden människor av asiatisk ursprung som invaderade tåget i Älvsjö, det var till och med så att de dristade sig till att omge mig där jag satt ensam i min "fyra".

Ett kort tag därefter anländer ännu en asiat som uppenbarligen är bekant med mannen mittemot mig. De skakar hand och den asiatiske mannen som inte känner den nytillkomne reser sig snabbt upp och ger (nästan ursäktande) sin plats till den nytillkomne.

Jag som är av den funderande arten började genast granska mannens händer för att hitta blodspår samtidigt som jag funderade på hur många han hade mördat för att uppnå den respekten hos undersåtarna. Eftersom han börajde bli lite gråhårig gissade jag på minst ett par tusen.

Det var dagens fundering det.

Ska förövrigt tillägga att jag idag är något attraktivare än vanligt. Jag har nämligen spelat en spansk gitarrlåt med ingen mindre än el Presidente Castro! Jag har också spelat idas sommarvisa med Norea men det är ju inte så mycket att hänga i julgran.

Bonne Nuit (15:59)

.. De med pengar. Jag är pank. Fattig som en kyrkråtta! Vad kan vi dra för slutsatser av det?

Dagens humör är. Det bara är, varken glatt eller som vanligt. Det bara är, helt enkelt!

Just för tillfället känner jag mig en smula butter och skulle ju med fånbloggen som verktyg kunna skapa bråk med vem som helst. Men mitt konsekvenstänkande och min svällande ölmage gör att jag väljer att låta bli. Det här inlägget får helt enkelt handla om små tankar jag har tänkt på ett tag.

Tanke 1
Imorgon släpps Thåströms nya album. Det får bli en ångestladdad och melankolisk helg det här

Tanke 2
Sveriges mest karismatiska kändis är, hör och häpna, INTE Carolina Gynning!

Tanke 3
Sveriges mest karismatiska kändis är antikrundans Knut Knutsson. Man blir glad av bara namnet och när man sen ser honom så myser man.

Uppmaning 1
Jag skulle vilja att alla går emot Mattias i hans senaste inlägg och faktiskt säger det vi alla tycker; att hans inlägg är otydligt och att man faktiskt inte förstår VARFÖR han svalde listerinet!

Fråga 1
Kan man para alla levande varelser med varandra? Isåfall vill jag para ett får med en rosmarinplanta.

"Teaser!"
Imorgon ska jag skriva om hur man kan trötta  ut sig genom att dricka vatten. Spännande va? Are you hanging on the edge of your seat?

Det var alles, proletärer!

Don't start a band!

Skriver någon!

Nu ska jag inte skriva något direkt efter så att Mattias inlägg hamnar i skymundan. Fast det här inlägget då? Helvete! alltid ska jag ställa till det!

Alla låtar i den förbannade melodifestivalen är så jävla likadana och "disciga". Turligt nog har jag kommit på en lösning på problemet Så nu sitter jag här med en lite butter min, tittar på melodifestivalen men med den lilla korrigeringen att jag har Ebba Grön brutalt högt skrålandes i öronen.

Är jag ett geni eller är jag ett geni? Jag är en pervers politiker!

Nitram

I protest mot att ingen annan bloggägare orkar skriva något tänker jag bara för sakens skull skriva "Röv" tio gånger baklänges:

• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR
• vöR

Hur detta nu ska bidra till mer febrilt skrivande är ännu oklart, men jag är övertygad om att det kommer hjälpa. Kan inte alla som också tycker att de andra pellejönsarna också ska bidra till bloggen skriva Röv i en kommentar? Inte bara för att visa sitt medlidande utan även för att det skulle se så brutalt roligt ut. Gör det  nu!

Adieu!

/Msastislav Rostropovitj

När man var yngre var man svag.....psykiskt.

När jag var liten var jag som så många andra barnsligt förtjust i Happy Meal, inte nog med att man fick äta något flottigt, man fick även en leksak att underhålla sig med. Inte illa pinkat!

Problemet var bara att mitt psyke var så pass svagt att när jag fick höra att man under en period fick en leksaksbil i sin Happy Meal och att alla andra redan hade fått sina bilar var man ju inte sen att tvinga sin ömma moder till McDonald's för att själv få sig en bil.

Inte nog med det. Det fanns även fyra olika bilmodeller att samla. Ett fiffigt affärsknep som tvingade alla barnfamiljer att gå dit minst en gång i veckan.

Så kom vi fram till kassan och jag stod, lite lagom snorig, och tittade förvantsfullt på den extrarbetande kassörskan (som förmodligen gick samhälle, de jobbar ju där allihop) som snart skulle ge mig min bil. Men den onda jäveln säger bara att bilarna var slut! Vilket jävla skämt! "GE MIG MIN BIL DIN DUMMA JÄVEL!" skulle jag ha tänkt idag, men så begåvad var jag inte då.

McDonald's var tursamt nog så sexistiska att de hade ett leksaksalternativ för flickorna också.

Glad i hågen hade jag anlänt till McDonald's helt säker på att jag snart skulle bli lika socialt accepterad som de andra på dagis, men nu stod jag där helt hjälplös när kassörskan böjde sig ner under disken och plockade fram vad jag skulle leka med under måltiden.

Jag fick en Betty Spaghetty-docka. Ett sånt nederlag! Jävla McDonald's!

Om man ska tala lite i bilder en stund så skulle jag å det grövsta vilja påstå att på den mörka sidan av gatan finns alla saker som jag inte alls tycker om och stör mig nåt så in i helvete på.

Jag börjar med en sak som inte är jättevanlig men som ändå sker. Som alla vet så är det bara idioter som bloggar, och oftast inte om alls lika viktiga saker som jag. En hemsk sak som förekommer är då att man låter ett ord, ett påhittat sådant, representera en känsla. Det är förstås helt okej om man skriver "Gaaah!". Men in det scenariot man skriver "Yummie! Vilken as god pasta sallad" borde man inse hur värdelös man är och göra nåt åt sig själv så att andra ska kunna stå ut.

Den irriterarande meningen får mig att tänka på det jag absolut hatar mest i hela världen; särskrivningar! Hur kommer det sig att man kan vara så rädd för långa ord att man måste dela upp dessa i flera, något mindre, ord? Kan man inte, i ett ögonblick av osäkerhet, bara försöka att i en mening skriva så få ord som möjligt.

Till exempel om jag ska skriva meningen "mina pokémonkort är mitt ljus i livet" och är en typisk särskrivare så skulle jag ju skriva "mina pokémon kort är mitt ljus i livet".  Den första meningen innehåller då sju ord istället för den andra meningens åtta. Då är ju den första rätt.  Och risken att man gör för få ord och skriver "minapokémonkort är mittljus i livet"  är ju minimal eftersom man då är helt jävla dum i huvudet!

Det finns mer saker jag inte tycker om, men skrev jag alla de skulle ingen orka läsa och många skulle nog bli rätt arga så jag lugnar mig för idag.

Adieu!
 //Captain Fury with a stain of blood at the hat!

Helgmorgnar är bäst, man kan bara ligga i sängen med halvöppen mun med lite dregel som rinner och det är ingen som gnäller på en. Förutsatt att man inte bor i mitt hus.

Igår vaknade jag obönhörligt tidigt av att de små snorbarnen som bor ovanpå sprang fram och tillbaka i lägenheten och gallskrek, och det var inte bara de vanliga två små liven som bor där. De hade kallat in förstärkning för att helt klart garantera att min skönhetssömn skulle totalförstöras.

Den här morgonen blev inte bättre. Visserligen var det ingen som sprang runt och skrek men av någon anledning kunde jag ändå inte sova. För att inte bli ett kolli slog jag således på TVn och hamnade på något barn-tävlingprogram, ett skånskt sådant!

Det var, ta mig fan, inte klokt! Ett gäng vidriga barn i en vidrig studio med en vidirg programledare i randiga byxor som när som helst kunde börja skrika och sjunga, varpå hela publiken hängde med. Nästan som livets ord.

Argast blev jag dock när jag såg att det var på SVT. Vad jag hade framför mig var alltså ett statligt finansierat bevis på att skåningar inte är kloka. Och ändå agerar ingen mot det växande hotet. Fy, makthavare!

Jag känner att mina arga gamla takter börja komma tillbaka. Frågan är om det är positivt eller inte.

//Martin - kan skylla sina kosmetiska brister på grannbarnen!

Idag satt ca 75% av den här bloggens ägare i skolcafeterian och klagade, sin vana trogen, på de skyhöga priserna. Josefine, som till skillnad från mig och Malte har något som kallas socialt behov frågade om vi inte ville spela Laserdome i helgen.

Jag, som ständigt måste tillrättavisa folk, sade att Cybertown är väl bättre varpå Josefine svarar att hon menade att vi skulle gå till Cybertown men spela Laserdome. Hon menade alltså att aktiviteten som utförs på Cybertown heter Laserdome. Jag och Mattias vägrade hålla med och menade att Cybertown och laserdome är olika ställen och att aktiviteten inte nödvändigtvis har något namn utan att om någon säger "Vi ska till Cybertown/Laserdome" så förstår man vad de ska göra där.  Josefine gav sig dock inte utan fortsatte hävda att aktivitens namn är Laserdome, dessutom fick hon medhåll från några typer som går samhälle (så det var väl ingen vidare hjälp). Stämningen var spänd och handgripligheterna hängde i luften.

Kort därefter berättade jag om grälet för Niklas och medgav att det på sin höjd kunde heta "Laser Game". Det kan han intyga. Han kan också intyga att jag vägrar ge mig i sådana här saker och har ett sjukt behov av att ha rätt. Därför har jag nu kollat på Cybertowns hemsida där det med stora bokstäver står "Laser Game Arena".

Summan av kardemumman är alltså att Josefine har haft fel och borde lära sig att inte lyssna på folk som går samhälle eftersom man kan utgå ifrån att de har fel.

Detta var trivialt, så för att skapa balans: Befria Tibet!

//Martin -  För dagen allierad med Malte