bgg

Ibland känner man sig lite sur, ganska sur, men ska ändå försöka göra något bra. Det beror på att man är just bra. Kruxet ligger då i att man inte kan kontrollera sin omgivning som inte har någon som helst förståelse för ens hjärnas otroliga paltkoma (ja, jag brukar pressa in palt i näsan) och bara springer runt och gör underliga saker.

Det får mig att tänka på Bert, jag tänker ofta på Bert. När Bert har fått reda på att han ska få glasögon är han självklart sur för att han kommer bli en brillis, men han har ändå tagit sig samman och gått med sina föräldrar till pappa Fredriks affär för att kolla ut ett par moderna glas. Hans pappa blir då till ett barn i en godisaffär korsbefruktat med en grävling i en centrifug och tar fram de löjligaste glas han kan hitta, sätter de på sin son, tittar lite roat på honom och säger skrockandes: "Hohoho, Carl Bildt!."

Så kan det kännas ibland, man blir så matt så att man kan lika gärna bara lägga sig på hallmattan och tugga på fransarna.

Innan någon nu tror att jag har drabbats av någon allvarlig depression så ska jag bra klargöra att så är inte fallet. Jag kom bara på att fenomenet förekommer ibland och att jag ville skriva om det.

Eder Tillgvine,

Mr. Roovers